Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Från yo-ho-ho till yo-ho-hum.

Är det inte generöst av folket på Disney att ge oss, den ödmjuka publiken som köper biljetter, ytterligare en chans att bidra till Johnny Depps vin-i-månadens klubbfond genom att lansera en femte resa in i dess minskande avkastning."Pirates of the Caribbean"-serien.Och med returer talar jag inte om de gazillioner av gulddubloner som samlats in vid biljettkassan – 3,7 miljarder dollar värda världen över för att vara exakt.Istället är det den där sjunkande känslan som har vuxit för varje på varandra följande resa till storsäljande overkill i form av distraherande 3D-gimmick, ljud som äventyrar trumhinnan, frenetiska actionspel, CGI-spektakel (varning: gör dig redo för superfalska spökhajar) och förnedring av sådana topptalanger som Bill Nighy, Penelope Cruz, Ian McShane och nu Javier Bardem att studion helt enkelt behöver släppa ankare och gå vidare.AnnonsDet är sant att det här är den mest framgångsrika serien av filmer baserade på en nöjesparkattraktion av märket – inte precis en fråga om stolthet, dock med tanke på att varken 2002:s "The Country Bears" eller 2015:s "Tomorrowland" ansågs värda uppföljare avMusens hus.Men det som var roligt, smart och nyskapande i 2003 års original, "The Curse of the Black Pearl" - jag har alltid gillat de pirater som exponerades som skelett när de träffades av månsken - känns nu som "har varit där, plundrat det."Den här gången är undertexten – och det finns alltid en undertext – "Dead Men Tell No Tales".Jag får en ställföreträdande spänning närhelst en films namn faktiskt uttalas högt av en karaktär och Bardems hemska kapten Salazar – en zombie-fied rival till Depps ständigt omtänksamma slingrare Jack Sparrow vars återuppväckta kusliga spanska besättning är fast besluten att döda varje pirat påöppet hav — gör ingen besviken.När den här ledaren för ett gäng sjöfarare i olika grader av förfall förklarar mellan blodströmmarna som sipprar ur hans mun, lämnar han alltid en överlevande för att vidarebefordra sina legendariska bedrifter.Varför?"Döda män berättar inga berättelser."Det norska regiteamet Joaquim Ronning och Espen Sandberg ("Kon-Tiki") samt manusförfattaren Jeffrey D. Nathanson ("Catch Me If You Can") verkar vara beroende av kaos. De trängs till och med den IMAX-imiserade skärmen med inte färreän sex skonare som tävlar om rampljuset – vilket också leder till ett överflöd av kaptener. Jag hade hälften förväntat mig att Nina, Pinta och Santa Maria skulle göra cameos. Istället tar Paul McCartney – ni vet, den söta – övertoken rock ikon plikt från Keith Richards som Sparrows konstigt glada fängslade farbror.Vad mer är nytt kan du fråga dig?Med Depps berusade high-jinks på halv stång på den roliga avdelningen nu för tiden – en löpning om termen "horologist" får ett riktigt träningspass – har två fräscha och yngre ansikten tagits ombord.Den pojkbandslösa australiensiska skådespelaren Brenton Thwaites är Henry, den vuxna sonen till Will Turner och Elizabeth Swann (Orlando Bloom och Keira Knightley, som återvänder kort efter att ha hoppat av på nummer 4).Så småningom går han ihop med Carina Smyth (den brittiska skådespelerskan Kaya Scodelario från "The Maze Runner"), en föräldralös självlärd astronom vars smarta egenskaper får henne att bli en häxa.De samarbetar med Sparrow när de letar efter Poseidons treudd så att Henry kan bryta förbannelsen som har förvisat hans far och så småningom stöta på en annan gammal vän, kapten Hector Barbossa (Geoffrey Rush, som återigen reser sig över de hektiska jakterna, svärdstriderna och högljudda olyckorna helt enkelt genom attvara subtil snarare än uppenbar).Att nykomlingarna inte engagerar sig i en romans är lika originellt som "Dead Men" blir.AnnonsMycket av den två timmar långa speltiden äts upp av utarbetade stuntfyllda centerpieces.Man får Sparrow att upprepade gånger undvika ett giljotinblad med minsta möjliga marginal medan Carina lyckas undvika döden genom att hänga.En annan går helt Cecil B. DeMille med havets delning medan de tidigare nämnda spökhajarna saknar "Jaws"-liknande snap.Samtidigt får ett olämpligt "jag" nästan en förskräckt sparv som gifter sig med en fyllig äldre änka med ett massivt fall av skabb.Vid något tillfälle skaffar han en busig kapucinapa.Den mest löjliga men tillfredsställande sekvensen involverar Sparrows entré som kan fungera som en metafor för hela filmen.En ny bank firas på ön Saint Martin och ceremonin kretsar kring ett gigantiskt kassaskåp.När Jack har öppnats hittas han inuti och tar en tupplur ovanpå högar med pengar såväl som någons fru.Han var tydligen tänkt att utföra ett rån och det slutar med att han råkar stjäla hela byggnaden istället.Tyvärr, när jakten väl har gått sin gång har de flesta av rikedomarna tömts ut på gatorna.De som går för att se "Dead Men Don't Tell Tales" kanske bara känner igen den där ihåliga känslan när de lämnar teatern.